Jag börjar närma mig slutet på min arbetskarriär. Det dröjer åtminstone ett år, och jag gillar vad jag gör. Bra företag, bra arbetskamrater och hela tiden utveckling och utmaningar.
Det är inte svårt att känna tacksamhet. Samtidigt så finns det annat i tillvaron som att fokusera på. Under de tre senaste åren har mitt fokus förutom mitt arbete och barnen varit det politiska engagemanget. Ibland har totalen av arbete och engagemang känts övermäktigt. Varken tid eller ork räcker till allt.
Barnen har sedan minst ett par år flyttat ut, och står på egna ben. Jag bor i ett stort hus med en stor tomt vilket kräver sitt. Men jag trivs.
Trots bra arbete, underbara barn och utmanande politiskt arbete så känns det ändå ensamt emellanåt. Steven R Covey har skrivit en bok om ”the seven habits”. Klart läsvärd. En av dessa är att börja med slutet i sikte. För mig är den tesen både tankeväckande och viktig. Oavsett vad det handlar om. För mig som person kan det vara, vad jag vill bli ihågkommen för. En smärtsam tanke. Det kan vara så att jag borde tänkt denna tanke tidigare i livet.
Jag kan inte påstå att mitt liv så här långt varit en resa med bara plus i kanten. En period kan karaktäriseras som sju svåra år. Skilsmässa är inte åtråvärt. Inte det minsta.
Ändå så är, så här långt, livet ett plus. Goda relationer med barnen är ett sådant plus.
Många minnen blir det, även om minnena bleknar med tiden. Kyrkan har alltid betytt mycket. Positiva minnen blandas med negativa minnen. Min uppväxt präglades av gemenskapen i Pingstförsamlingen i Umeå. Vi var ett härligt gäng som gjorde massvis med saker. Fjällvandringar, närradio-program, bus, sportlovsveckor, och så vidare. Under en period var jag anställd för att jobba med närradion. Inte alltid lätt, då vi hade godmorgon Umeå program, och jag är ingen morgonmänniska. Det gick ändå.
Tiden i Centrumkyrkan i Sundbyberg har präglat mitt liv. Det är ett eget kapitel. Bara positivt. En förmån.
Åren som engagerad i sedermera Centrumkyrkan i Vindeln, var kantad av upplevelser som kan beskrivas som motsats till tiden i Sundbyberg. Emellanåt positivt framåtriktat och god atmosfär. Kanske det var och är skillnaden mellan en gemenskap präglad av offensivt och positivt tänkande och med en gemenskap som är präglad av ett mått av inskränkthet och bruksmentalitet. Efter sammanslagningen av två församlingar blev jag vald till ordförande för den nya församlingen. Så här efteråt kan jag konstatera att de båda församlingarna var sammanslagna men inte sammansmälta. Det fanns ett informellt ledarskap som synkade bra så länge som både det formella och informella jobbade i samma riktning. Givetvis så höll inte denna konstruktion. Det blev ohållbart. Kärnan i styrelsen avgick inklusive mig. Det är också en egen historia. När församlingen firade 10-års jubileum så var jag inte inbjuden och mitt namn var borttaget ur historiebeskrivningen. Hade jag gjort något åtalbart eller oegentligt? Nej, inte heller något oetiskt eller omoraliskt. Det var ett resultat av ett medvetet drev och en fråga om makt.
Jag gick ur efter en tid. Såren behövde läkas. En tuff och svår tid. Efter ett antal år gick jag med igen, eftersom jag kunde närma mig kyrkan utan att pulsen gick upp, och också därför att jag i grunden tror att vi som människor behöver en gemenskap. Fortfarande upplever jag att mitt engagemang inte efterfrågas. Så kan det gå. Är det hela världen? Nej, det är det inte. Är jag bitter? Nej, det är jag inte. Tycker att det fortfarande är sorgligt.
Någonstans runt 2020 – 2021 då jag fortfarande hade dörren öppen för ett engagemang i kyrkan, så fick jag frågan om jag var intresserad av att engagera mig politiskt här i Vindeln. Vid den tiden, så hade mina tjänsteresor avtagit i volym och jag hade mer tid hemmavid. Kort sagt, jag behövde träffa vanliga människor.
De två första åren såg jag mig mest som en konsult, det vill säga att försökte bidra med mina erfarenheter kring analytiskt tänkande och ledarskap. Givetvis har jag under alla år haft en stort intresse för politik. Men hade ett intryck av att det ofta var mest tjafs och mer eller mindre oseriöst. Prioritet på fel saker, och att vinna för vinnandets skull. Mina erfarenheter från arbetslivet gjorde att jag ville påverka så att samarbete, goda relationer och omtanke om människan var viktiga. Fokusera på det viktiga och att skapa förtroendefulla relationer. Så var läget runt januari 2022.
Nu är det dags för kvällsfika.
