Det finns så mycket att säga. Det finns så mycket att minnas. Och tiden går.
Min äldsta bror dog för några veckor sedan. Förra veckan, den 18 juli, var det begravning och jordfästning. Min bror bodde i Köpenhamn, närmare bestämt Ballerup. En fin stadsdel, och han och hans fru bodde i ett fint bostadskvarter. Ja, hon bor kvar.
Jag och min bror hade hyggligt regelbunden kontakt över åren. Han har alltid varit många år äldre än mig, så vi har väl inte haft en nära uppväxt tillsammans som syskon ofta kan ha. Men vi var bröder. Samma pappa och mamma.
Det var en fin begravning och jordfästning. Efteråt var det en samling för de som var med. En fin stund i värmen. De som höll tal gav en bild av min bror som var mycket fin.
När jag var där slogs jag av att min bror hade samlat på sig en massa saker. Han var en bokälskare och läste oerhört mycket. Mer än vad jag trodde. Jag känner igen mig. I min uppväxt har jag inte stort minne av att vi hade enormt många böcker. Visst hade vi böcker, men inte i den omfattning som jag och min bror har.
Det är något speciellt med begravning och jordfästning. Det är grymt sorgset. Som familj kommer man närmare varandra. För min del är jag fortfarande berörd och tacksam för att jag var inbjuden till Köpenhamn. Min brors barn har fina familjer och det var en glädje att få träffa dem. Minst sagt!
Bilden är från runt 1963 i Lycksele. Familjen samlad. Pappa, Christer, Eva, Ove, Daniel och Mamma.
