Ett brev betyder så mycket. Ja, alltså inte nuförtiden. Antingen är det reklam eller brev med mindre attraktivt innehåll. Annat var det förr i tiden. Tiden före email, chat, och facebook med mera.
Jag har buntar med brev och vykort som jag av någon anledning inte har kastat, utan bara sparat. Buntat ihop och sparat. Det är något speciellt med handskrivna brev. Det är inte bara ord. De är känslor. Ingen automatisk rättningsfunktion. Ingen grammatisk check. Bara ett flöde av ord och meningar.
När jag kom från några dagar i Köpenhamn, så ägnade jag några timmar att gå igenom gamla brev. En del var från min mamma då jag läste i Linköping. Ja, vi pratades vid per telefon också. Jag skrev till henne och hon skrev tillbaka. Plötsligt så kommer minnena tillbaka. Hon berättar och hon frågar. Jag är tillbaka i tiden då vi korresponderade med varandra.
Andra brev vågar jag knappt öppna. Det blir för nära, trots lång tid. Ändå så var det livet då med mycket glädje, kärlek och sorg. Det känns som ett annat liv. Namn och personer som var synnerligen nära, är nu minnen som kan komma tillbaka tack vare breven. Vissa med glädje och andra med sorg. Fina minnen, men också sorg då relationen är som bortblåst. Det som var är inte längre.
Till och med julkorten är borta. Nästan i alla fall. Ok, jag har sparat en hel del. På något sätt blir de en påminnelse om relationer som varit och inte längre är.
Sedan alltför många år så har vanliga brev ersatts med epost och chat för korta meddelanden. Det positiva är att räkningar nu mestadels kommer via epost eller direkt via appar. Men annars?
Vem sparar på chat-meddelanden? Inte jag i alla fall. Vem sparar på epost-meddelanden? Möjligtvis några år. Sedan borta.
För att inte tala om digitala kalendrar jämfört med papper. Jag är glad över att min mamma använde vanliga papperskalendrar. Samma sak med min farmor.
Jag har sparat mina gamla kalendrar. De digitala är borta. Töms varje år.
Minnena är borta. Inget är kvar. Allt har inte blivit bättre.
