Tittar ut genom fönstret. Det är mörkt. Ser min spegelbild i glaset. Ingen vacker syn, men det är jag. Utan tvekan.
Under de senaste dagarna har jag funderat en hel på hur vi som människor funderar när det gäller invandring, eller rörelser av människor mellan olika geografiska områden.
För närvarande lever vi alla på samma jordklot. Vi är spridda över olika delar av vårt klot, och vi talar totalt sett en massa olika språk, och språkvarianter.
Vi känner igen varandra som människor, även om vi kan se lite olika ut, prata olika språk, med lite olika hudfärg. Vi har också utvecklat olika sociala och kulturella beteenden. Men vi är fortfarande människor. Inget konstigt med det.
Över tiden har vi valt att av mer eller mindre egoistiska skäl att sätta upp gränser mellan varandra. Vi har med lite olika medel annekterat land och kallar det för vårt.
Civilisationer har uppstått och gått under. Regioner har över tiden växlat att ha framgång och motgång. Svält och överflöd. Det verkar vara en historia som upprepar sig. Inget nytt under solen. Människan är sig lik.
Debatten inför det stundande EU-valet har till delar karaktäriserats av frågan kring människors rätt att röra sig fritt inom Europa. Några tycker att vi ska skicka tillbaka människor som kommit till vårt land för att be om hjälp, tigger. Rumänien kan väl ta hand om sin egen befolkning och sina egna problem är argument som kan höras. Eftersom vi har egna problem, och inte vill äventyra vår egen välfärd. så är en lösning att isolera sig. Nu är det många som uttrycker sin avsky mot de argumenten och de som uttrycker de åsikterna. Vi är ju ett humanistiskt land som ska hjälpa de som har det svårt. Javisst.
Men var går gränsen? Vi som är en del av EU har redan satt upp gränser för invandring. Det är inte lätt att bli medborgare i ett EU-land. Vi har stängt dörren för de allra flesta, och i vart fall begränsat hur många som får komma in. Vi vill ju inte äventyra vår egen välfärd. Om inte äventyra, så vill vi inte ha det sämre. I vår del av jordklotet. Bejakar vi fri rörlighet inom Europa, men tycker att det är bra att vi starkt begränsar invandringen. Ett argument som ibland hörs, är att vi i Sverige inte kan ensamma bära bördan. Andra länder måste ta sitt ansvar också. Javisst.
Vi är bättre, har bättre åsikter, har en bättre kultur (eller i vart fall, så vill vi bevara vår kultur ren och obefläckad), har en bättre religion (dvs ingen religion), eller?
Är det så att vi tagit oss rätten att inte dela med oss av det goda vi har fått?
Jag tror att vi behöver inse att vi inte lever isolerat, att vi behöver varandra, att det vi sår får vi skörda, att det är bättre att dela med sig. Kan det vara så att vi är beredda att dela med oss så länge det inte märks för oss?
I vår närhet så upplever våra vänner i Ukraina nöd och oro. Ryssland har redan annekterat en del av landet och har sina trupper i beredskap. Vem är beredd att hjälpa Ukraina?
USA och EU ger bistånd och markerar tydligt mot det som nu sker i Ukraina. Det är bra. Men kan vi göra mer? Jag tror det.
Ukrainas folk behöver vårt stöd.
Från det en till det andra. Har du inte blandat ihop invandring med situationen i Ukraina? Måhända är det så. Jag ser att det hänger samman.
