Det här trädet står inte så långt från Kvarnen vid Vindelälven i Vindeln. Är det inte fantastiskt att det faktiskt står stadigt? Nåja relativt stadigt. En del rötter är synliga, andra är helt osynliga. Jag antar på goda grunder att de rötter som inte syns faktiskt existerar. Det finns rötter som inte syns, men likväl finns där. Oavsett vad vi tror eller tycker. En del av rötterna ser uttorkade och förtvinade ut. På något sätt lever trädet ändå. Kanske till och med växer.
En uppmuntran kan jag tycka. Det finns mycket att hämta av livsinsikt bara av att titta på det här trädet.
De senaste åren har varit något av en ökenvandring för min del. Tror jag. Jag har aldrig gått i en riktig öken. Men kan ändå tänka mig känslan. När man tror att man snart är framme vid slutet av öknen så kommer nästa sandkulle. Det är sådana lägen som det bara är en tacksamhet att ha underbara människor omkring sig.
Men plötsligt händer det. Oasen, träden, skogen, ängarna, älvar och sjöar. Regn och sol. Glädjen återvänder. Ljuset tränger in. Kraften kommer åter.
Så är det nu. Jag är tacksam. Inser att det kommer stunder av sorg och missmod. Som för oss alla. Men ljuset och glädjen har återkommit.
Det är stort.
