Plötsligt ser jag den framför mig, Vindelns kristna församling

Bildresultat för kyrka

För ett antal år sedan var det en artikel i tidningen dagen. Närmare bestämt den 15 september 2005. Titeln var “Plötsligt ser jag den framför mig”. 

Jag har tagit mig friheten att kopiera och modifiera texten något. 

Plötsligt ser jag den framför mig, Vindelns kristna församling

Den är livad som en fjällbäck och brusande som ett västerbottniskt Niagara (jo, har vi Renforsen). Den innesluter varenda Vindelbo i sin öppna famn, och den förkunnar ett flammande evangelium. I Vindelns kristna församling är det högt i tak, trösklarna är låga och centrum är glödhett som en värmande brasa en midvinterkväll.
Här bidar man Anden under kontemplativ tystnad, här talas i tungor, här uttalar man trosbekännelsen och här inbjuder man sjuka till förbön. Här sjunger man ”Vår Gud är oss en väldig borg” lika väl som ”Jesus is my SuperHero”, här välkomnas rappare och symfoniker liksom dansare och dramatiker.
I Vindelns kristna församling är man enig om det allra innersta, bekännelsen till Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Trosbekännelsen är klar, men i allt som inte kan räknas till denna oundgängliga kärna förmår man leva med olikheter. Att människor har olika inställning till saker som alkoholbruk, lovsångsfasoner,  insamlingsmetoder och miljöengagemang har man lärt sig att leva med. Församlingsmötena är livliga tillställningar där allt från gudstjänstformer till stöd till brottsoffer diskuteras. Kort sagt: man övar sig i att med respekt söka svaren på samtidens frågor i gudsordet. Fokus är tydligt. Jesus Kristus i centrum

I Vindelns kristna församling samlar man in tiotals miljoner och bygger en kyrka som rymmer var tredje Vindelbo, 2000 hänförda kyrkobesökare. Eller nej förresten, man skickar de flesta miljonerna till fattiga i Centralasien och Afrika och använder resten för att hjälpa arbetslösa, vilsna tonåringar och barn från alkoholisthem. Huvudgudstjänsterna håller man i stället i det som förut var Svenska kyrkans underbart vackra kyrka, där det lika ofta är högmässa som helandegudstjänster. Som alternativ erbjuds en taizégudstjänst i den gamla centrumkyrkan, en gudstjänst med rockstuk för barnen i det som var församlingsgården.

Men vänta nu – är vi inte tillbaka i att dela upp oss nu? Har vi inte bara rört om lite i grytan så att olika intresseinriktningar har renodlats? (Hur det för övrigt ser ut på samfundsexpeditionerna efter detta törs vi bara inte tänka på…)
Tillbaka på ruta ett, alltså! Bara för att vi inte lyckas skapa en enda stor gudstjänst?
Eller nej. Kanske finns det en annan väg.
En väg som innebär att alla de troendes resurser samordnas och manifesteras i en enhet som ger plats för både inbördes kärlek och utåtriktad omsorg, med en mångfald i uttrycksformer.

Så långt drömmen om Vindelns kristna församling, triggad av Dagens artikel om Tranås. Trenderna går åt olika håll i den svenska kristenheten just nu. Församlingar slås ihop och nya grundas. Det ena som det andra kan vara alldeles rätt. Att röra om i gamla strukturer kan ibland innebära ny livskraft. Att målmedvetet starta nytt kan ofta vara bästa vägen framåt. Det ena som det andra bör ske planerat och i samförstånd. En enda församling där medlemmarna talar illa om varandra är sämre än tio församlingar där alla talar väl om de andra. En enda organisation kan betyda kraftsamling, den kan också betyda en förlamande toppstyrning. 

Tänk om vi kan börja med att se varandra som en del av samma kropp. där Jesus Kristus är i centrum. Där vi stöder och uppmuntrar varandra. 
Det kristna vittnesbördet ska bäras fram i enhet. Om den uttrycks i en gemensam organisation eller inte är till sist en underordnad fråga. Men nog skulle det vara intressant att få se den skapas, Vindelns kristna församling? 

Den kanske redan finns. 

Translate »