Tack Tvåtusennitton!

Tid för tankar – året som gått

Ute är det mörkt även om ljuset är på väg tillbaka, det här året som alla andra år vid den här tiden. Till skillnad från regioner närmare ekvatorn som upplever vi vid den här breddgraden skiftande klimat, regn och snö. Kyla och värme, ljus och mörker. Det är som livet i allmänt, med den skillnaden att livets skiftningar kan vara som sorg och glädje. Gå hand i hand.

Mina tankar rör sig både i makroperspektivet och mikroperspektivet. Först lite makro.

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att lära mig mer om klimatförändringarna. Vad är sant och vad är inte sant. Finns det skäl att medias fokus likväl som politikens fokus har mer och mer hamnat på klimatet? Svaret är givetvis ja, samtidigt som hela denna fråga inte är ny. Det som förvånar mig är att så lite fakta har presenterats för allmänheten, eller snarare så lite balanserade fakta.

Vilken roll spelar egentligen Sveriges insatser för klimatet?

Så här är det. Sverige står för ca 0.12% av de globala CO2 utsläppen. En andel som minskar då de stora utsläppsländernas ökning är ca 4 gånger så stor som Sveriges totala mängd utsläpp. Då har vi inte räknat in att Sverige med sin stora skogsareal absorberar betydande mängder CO2. Ser vi trenden över tiden så har vi en signifikant minskning räknat utsläpp per person i Sverige. Tjugo länder står för ca 80% av de totala utsläppen. Även om Sverige blir helt CO2 neutralt, så har det i det stora hela ingen betydelse, annat än möjligtvis som förebild för andra länder (vilket inte är att förakta). Mer om detta i ett kommande separat inlägg.

De senaste 12 åren har jag följt politiken i USA, där riksrättsprocessen stått i fokus den senaste tiden. För mig är det svårt att förstå hur nuvarande president kan ha så stort stöd i opinionsmätningarna. Antar att det beror på USAs fortsatta tillväxt och relativt låga arbetslöshet. Kanske det beror på de, som jag ser det, svaga presidentkandidaterna hos Demokraterna. Det som ändå sticker ut jämfört med Sverige är åldern på de framträdande politikerna. En svensk politiker hade för länge sedan pensionerat sig. Men så har vi något av en åldersdiskriminering i Sverige, delvis självpåtagen.

I Sverige så har som alla vet det politiska landskapet förändrats. Jag är inte särskilt förvånad. SD har vunnit stöd hos väljarna på bekostnad av framför allt M och S. SD står för en tydlig somewhere inriktning versus anywhere, men också för att de har varit tydliga i migrationspolitiken och allteftersom mognat som parti. För min del så finner jag goda ansatser och förslag i mer eller mindre samtliga riksdagspartier även om jag ser KDs ideologi som mycket mer attraktiv totalt sett.

Det politiskt korrekt har stundom varit viktigare än det verkligt korrekta. Både från media och i politiken. Inte så konstigt att partier som varit konsekventa i sin verklighetsbeskrivning också vinner stöd. Jag kommer fortfarande ihåg när jag motvilligt i ett sammanhang skulle annonsera att ett upprop för ett öppnare Sverige vad gäller invandring var tillgängligt för underskrift. Jag gjorde det så objektivt som möjligt, men idag skulle jag inte göra om det. Det är viktigt med hjärta, men också med hjärna. Om man bara använder sitt hjärta blir det lätt fel. Och nu blev det fel för Sverige.

När barnen var små, så hade vi emellanåt (alltför ofta enligt barnen) samtal om lowlights och highlights under veckan som var. Sedermera så avklingade dessa samtal för att sedan helt försvinna.

I mikroperspektivet är det lättare att se både det som varit bra och det som varit mindre bra.

Man kan givetvis diskutera om det som händer är enbart gott, dåligt eller en blandning.

Året som gott. I mitt arbete så har jag haft förmånen att få lära mig mycket nytt. Den tekniska utvecklingen och också utvecklingen av IT-tjänster har varit och är omfattande. Det går fortare och fortare. Förändringarna ger oerhört stora möjligheter, men kan också upplevas som jobbiga. Arbetstakten ökar och kraven på effektivitet ökar. Den tekniska utvecklingen ger möjligheter att möta de behov som vi som konsumenter utvecklar. Vissa jobb har försvunnit och fler kommer att ersättas av tekniska hårdvaru-och mjukvarulösningar, samtidigt som nya yrken kommer.

Eftersom jag under året har börjat engagera mig politiskt lokalt, så har jag försöker jag följa den politiska debatten. Jag har svårt att känna att riksdagsdebatterna är särskilt stimulerande.  Samtidigt så är jag imponerad över det engagemang som finns hos de som tar utmaningen att påverka samhällsutvecklingen framför allt lokalt och regionalt, inom alla partier, där kvällar och helger läggs på att arbeta för ett bättre samhälle.  Trots ett ekonomiskt läge i ”min” kommun är jag optimistisk att det går att lösa. För det behövs goda krafter som ser hela kommunens bästa, men också att regering och riksdag förändrar inriktningen så att hela Sverige får leva.

Jag är tacksam över förmånen att få låna mina döttrar ett tag här hemma, så länge det nu varar. De är bara så underbara. När Carl och hans Linnéa kommer på besök är det alltid en högtidsstund.

Jag är också tacksam för nära vänner. Några bor nära och några långt borta. Ingen nämnd, ingen glömd. Kan tycka att det är tråkigt att tappa kontakten med människor som varit nära vänner, men där relationen nu blivit nästan dödförklarad. Men det är så livet är. Det kan se annorlunda ut imorgon.

För en tid sedan läste jag en krönika om tomtemasken, relaterat till julkalendern, där tomtemasken fick vara en sämre kopia av den riktiga tomten. När väl masken tas av så är det lätt att bli besviken. Bättre då med den riktiga tomten. Mina tankar går direkt till våra relationer, också inom kyrkans värld. En del förväntar sig att kyrkan ska vara perfekt, men finner den vara klart bristfällig. Predikar en sak, men uppträder på ett annat sätt. Hur kan en sådan kyrka vinna förtroende, när det närmast upplevs som hyckleri. Här tror jag att det är bättre att vi tar av våra masker och låter oss vara sådana vi är. Med våra fel och brister, men också med våra styrkor. Tänk om vi skulle tänka om, dvs att istället för att ha en massa förväntningar på varandra och sig själv, uppmuntra och stötta varandra.

Sedan en månad tillbaka är jag i rehabilitering. Mitt skadade knä och brustna muskel är på väg att byggas upp igen. Det kommer att ta flera månader av målmedvetet arbete, vid sidan om mitt jobb. Det som hände har fått mig att stanna upp och tänka. Tänka på att det är mycket som jag tagit för givet, som till exempel att köra bil, eller att gå på långpromenader, men som nu får läggas åt sidan en period.

Slutligen ser jag tillbaka på ett år som i flera avseenden haft ett antal lågvattenmärken, men också i perioder av svårigheter innehållit ljusa stunder. Jag är kort och gott tacksam.

Tack tvåtusennitton. Välkommen tvåtusentjugo.

Den ofrivilliga stillheten

Det är nu tre veckor (nu är det den 21 december) sedan jag ramlade så illa att mitt knä behövde opereras. Tack och lov att jag har ett arbete som emellanåt kan utföras på distans. Annars hade jag nog bildligt talat börjat klättra på väggarna. Jag är så van att vara i farten, och egentligen inte ha särskilt mycket som begränsar mig. Jag märker det på humöret. Den senaste veckan känner jag mig som en grinig gammal gubbe. Antagligen är jag det också. Trots allt har jag en viss självinsikt.

Men nu är det snart jul. Varför kommer julen allt fortare för varje år? Det kan man fundera på en stund. Hemma är det fint julpyntat tack vare två underbara döttrar. Jag har inte gjort ett handtag. Till och med julgranen är framme, vackert utsmyckad och lika vacker som varje år. Enkel julmat är inköpt och julklapparna är klara för leverans. Tre dagar innan jul. Måste vara rekord.

Så hur det är med den ofrivilliga stillheten? Vad har den använts till?

Först och främst till vila, men också till att fördjupning i olika aktuella frågor. Jag har lagt tid på att läsa på om klimatförändringar. Läsa på om statistik, forskningsrapporter och gjort egna sammanställningar av data. Mest för att jag själv ska fatta och lättare förstå olika politiska initiativ. Givetvis så har jag följt politiken i USA. Klart intressant att se och höra hur de olika perspektiven framförs. Både av media och politiker. Mycket finns att säga om detta ämne.

Helt uppenbart är att vi har ett annat debattklimat här i Vindeln. Som det verkar. Inser när jag skriver detta att jag använde ett par kvällstimmar på att i efterhand följa en av riksdagsdebatterna. Omåttligt tråkigt i jämförelse med kongressdebatterna och parlamentsdebatterna i UK. En del riksledamöter är duktiga på att läsa inspirerat från sitt skrivna inlägg, andra är rysligt tråkiga att lyssna till. Hade jag gjort det bättre? Knappast. Tonen var mestadels hövlig och formatet för debatten är helt ok.

Nu är det dags för kvällste. Obs bilden har inget med texten att göra.

En olycka händer så fort

Dag läggs till dag och nu är det 15 dagar sedan jag halkade på en isfläck utanför huset. Tack vare Therese och Victoria fick jag en bra transport till NUS. Väl där konstaterades att höger benmuskel hade gått av (lite förenklat) och en operation var nödvändig. Dagen efter så opererades mitt knä. Allt gick bra och en dag senare kunde de skicka hem mig med mitt högra ben väl paketerat i gips. Imorgon är det dags att ersätta gipset med en ortos, och därefter påbörjas rehabiliteringen.

Kan inte än säga att sjukvården i mitt fall har varit totalt sett oklanderlig och klart effektiv. För effektiv? Ja kanske. Har i efterhand önskat få lite mer skriftlig information om vad som är lagat, vad det är för mediciner som jag äter etc. Den information som ges var muntlig, kortfattad och given i en situation där åtminstone jag var klart påverkad av smärta och smärtstillande. Flera samtal på kort tid gör att det är fragment som har bitit sig kvar.

Personalen som jag mötte var så proffsiga och vänliga. Omsorgen på akuten, röntgen. mottagningen, avdelningen, operation och uppvakningen var förträfflig.

Så när det väl gäller så har jag lärt mig att sjukvården fungerar. Åtminstone i detta fall.

Spring in Vindeln